Ibland har man sådana funderingar kring livet, döden och allt annat sånt där man faktiskt inte kan påverka speciellt mycket. Jag minns när min farmor gick bort när jag var 15 år, det var första gången jag verkligen kände hur orättvist livet faktiskt är.
Min farmor är min förebild och varje gång någon nämner att jag är lik henne på något sätt så skiner jag upp som en sol.
Jag är yngst av alla barnbarn och jag minns hur arg och besviken jag blev när jag insåg att det faktiskt var jag som hade fått minst tid med henne. Då förstod jag verkligen hur orättvist livet är och att det kommer vara massor av människor och händelser som kommer påverka en under livets gång. Jag tror att allt som händer har en mening och när man väl fått lite distans till händelsen så kan man alltid känna att man blivit starkare av saker som hänt.
Jag tycker det är viktigt att tro på sig själv och aldrig låta någon annan känna dig mindre värd. Lyft hellre värdet i någon annan som du verkligen tycker om, eller varför inte i en främling? Du kan göra dagen för många genom att tro på dig själv och vad du gör.
Alla kändisar och alla andra offentliga personer i hela världen kan slänga sig i väggen, för idoler på hög nivå det hittar man bäst i sin egen omgivning, närmare än man tror.
1 kommentar:
så sant, så sant
Skicka en kommentar